Vad Kelvin egentligen mäter
När någon i studion säger att ljuset är fem tusen sex hundra Kelvin menar de inte hur varmt det är, utan vilken färg det har. Skalan hämtar sin bild från ett glödande föremål: värms det upp lyser det först rödaktigt, sedan orange, gult och till sist vitt och blåaktigt. Lågt tal betyder alltså varmt, gulaktigt ljus och högt tal betyder kallt, blåaktigt ljus. Det låter bakvänt första gången man hör det, och just därför blir det ofta ett av de första missförstånden på kursen.
Det praktiska är att Kelvin ger oss ett gemensamt språk. Ljussättaren, kameraoperatören och bildregissören behöver inte beskriva ljuset med ord som lite gult eller lite kyligt. De kan säga ett tal och veta att alla menar samma sak. I ett körschema för en nyhetssändning sparar det många minuter vid inriggningen, eftersom ingen behöver gissa vad som menas när armaturerna ställs in.
Varför kameran ser det ögat missar
Ögat är duktigt på att kompensera. I ett rum med glödlampor upplever du ändå en vit papperslapp som vit, eftersom hjärnan rättar till färgen utan att du märker det. Kameran gör inte det av sig själv. Den ser ljuset som det är och återger det därefter, så en lampa som ögat tycker är neutral kan ge en tydligt orange bild om kameran är inställd på något annat.
Därför ställer man in kamerans vitbalans efter ljuset i studion. Tekniskt sett talar du om för kameran vilket Kelvin-värde som ska räknas som vitt. Stämmer inställningen blir hudtoner naturliga och nyhetsbordet ser neutralt ut. Stämmer den inte får programledaren en ton som tittaren omedelbart uppfattar som fel, även om hen inte kan säga varför. På kursen låter vi dig se samma scen med fel och rätt vitbalans bredvid varandra.
Två vanliga nivåer i studion
I tv-studior brukar man tala om två huvudsakliga nivåer. Den ena kallas ofta tungstenljus och ligger runt tre tusen två hundra Kelvin, med en varm, gulaktig ton. Den andra kallas dagsljus och ligger runt fem tusen sex hundra Kelvin, med en jämn och något kallare ton. Vilken nivå en studio väljer beror ofta på vilka armaturer som finns och om det kommer in naturligt ljus.
Det som spelar roll är att välja en nivå och hålla fast vid den. Om nyhetsbordet lyses med en sort och bakgrunden med en annan syns det direkt i bilden, ofta som att personen står framför en skarvad kuliss. I våra övningar får du därför börja med att kontrollera vilka armaturer som sitter var och vilket värde de är tänkta att ha, innan du rör en enda reglage.
- Tungsten: cirka 3 200 K, varm ton
- Dagsljus: cirka 5 600 K, neutral till sval ton
- Blanda inte nivåer i samma bild utan avsikt
Så korrigerar du när ljusen inte stämmer
Ofta har studion ljus som inte är lika. En äldre lampa har bleknat, ett fönster släpper in eftermiddagssol eller en bildskärm i bakgrunden lyser blått. Det finns två sätt att möta det. Antingen anpassar du ljuskällan, med färgfilter framför armaturen som flyttar färgen mot varmt eller kallt, eller så justerar du kamerans vitbalans efter den dominerande källan och släcker eller skärmar av resten.
Filtren kommer i enkla arkformat och det går att höja eller sänka värdet med ett lämpligt val. Det är billigt och snabbt, men kräver att du vet vart du är på väg. Därför mäter man först, ofta med en färgmätare eller genom att jämföra mot ett vitt kort framför kameran, och bestämmer sedan åtgärd. Gissa aldrig med blotta ögat, det är just det som kameran inte gör.
Färgtemperatur och trepunktsljus samspelar
Trepunktsljuset består av huvudljus, fyllnadsljus och motljus, och alla tre ska ha samma färgtemperatur om inte målet är ett medvetet utseende. Huvudljuset ger formen, fyllnaden mjukar upp skuggorna och motljuset lyfter personen från bakgrunden. Skiljer sig färgen mellan dem får ansiktet en sida som drar åt ett håll och en annan som drar åt ett annat, vilket syns särskilt på kameror med bra upplösning.
Ett medvetet avsteg kan däremot fungera i en show. Ett något svalare motljus mot varm bakgrund ger djup, och en färgad bakgrundsbelysning bygger stämning. Skillnaden mot nyhetsbordet är att där ska allt kännas lugnt och tillförlitligt. Det är den viktigaste regeln du tar med dig: bestäm först vad bilden ska uttrycka, och välj sedan tal på skalan i stället för att låta lamporna bestämma åt dig.
Små kontroller före sändning
Innan sändningen går det att göra några snabba kontroller som fångar de flesta färgfel. Ställ ett vitt kort på programledarens plats, justera vitbalansen mot det och titta sedan på bilden i kontrollrummet. Jämför kamerorna mot varandra, eftersom en kamera som drar åt grönt eller rött märks tydligt när bildregissören klipper mellan dem. Notera värdet på papper så att nästa pass kan börja på samma ställe.
Kontrollen tar några minuter och sparar mycket oro under själva sändningen. Det handlar inte om att kunna alla siffror utantill, utan om vanan att aldrig lita på första intrycket. På kursen gör du den här rutinen varje gång, tills den sitter i händerna och du slutar tänka på den som ett extra moment.
- Vitt kort och vitbalans per kamera
- Jämför bilderna sida vid sida
- Skriv ner värdet inför nästa pass
Kelvin är bara ett tal för ljusets färg, men det är en av de saker som skiljer en trovärdig sändning från en som känns fel utan att någon kan säga varför. Lär dig skalan, välj en nivå, mät i stället för att gissa och ställ in kameran efter ljuset. Då har du grunden som resten av ljussättningen, från nyhetsbord till showscen, vilar på.